Varje dag vaknar jag upp med ett hat inom mig.
Ett hat mot kärleken.
Jag har blivit sårad så många gånger att jag inte tror på ordet kärlek längre. 
Mina armar är skadade, på sista tiden saxen varit min bästa vän.
Det är inte längre någon som bryr sig om mig.
Är det på grund av mina blåa ögon? Min spinkiga kropp? Eller kanske mitt bruna hår?
Det känns som alla killar tar mig som ett objekt. 
Någon utan känslor som man kan byta ut.
T om med min bästa vän svek mig och hade sex med min kille, som jag gillade.
Varje dag har jag iaf lite ork i kroppen att gå till skolan.
Jag måste fortfarande lära mig så jag kan få ett bra jobb.
Allt deras hat ska inte förstöra vad jag en dag kan bli.
Jag undviker deras blickar i skolan.
Jag hör deras snack om mig bakom min rygg.
Dom försöker inte direkt prata tyst.
Min mamma lämnade mig och pappa när jag var två och min pappa är alkolist.
Varje dag när jag kommer hem från skolan sitter han och sjunger en visa för sig själv.
Alltid samma.
Han har aldrig vart taskig mot mig med flit.
När han har druckit för mycket kan det hända att han slagit mig.
En dag i skolan när allt var som det brukade ändrades allting.
En tjej med namnet saga kom fram och började prata med mig.
Hon såg att jag undvek ögonkontakt, men hon var snäll mot mig ändå.
Hon brydde sig inte om vad alla sa om mig, hon ville få sin egen bild av mig sa hon.
Hon tog han dom mig, hjälpte mig när jag hade det som svårast.
Men hur mycket hon ändå försökte så hjälpte det inte.
Men bara att hon fanns hjälpte mig en lång väg in på livet.
Att någon brydde sig och visade lite medkänsla fick mig att känna en känsla jag nästan aldrig känt förut.
Glädje.
Därför skriver jag det här till dig Saga.
Du fick mig att må bra, du fick mig att känna något jag aldrig känt. Du var min bästa vän.
Jag vet att jag sårat dig nu.
Men det räckte tyvärr inte.
Jag hoppas du förstår att jag älskar dig, du var som en syster för mig.
Idag är det den 4 februari 2011 och också den sista dagen jag andas.
Ta hand om dig.